We Get On
Ett år sedan jag åkte in akut för bröstsmärtor och fick genomgå EKG-scan pga mina ätstörningar. Ett år sedan jag låg på en brits naken inför mamma och pappa och grät när jag erkände allting. Ett år sedan jag lovade mig själv att bli frisk.
Åh, jag har verkligen försökt. Jag har försökt att älska min kropp som den är (HA!) försökt att inte skämmas för mina lår, min mage, mina armar. Försökt att intala mig att jag kan, förtjänar, FÅR älskas trots att jag inte är perfekt.
Det gick nästan.
Men, som alltid, snubblar man på mållinjen och så sitter man här, på grund av en jävla KILLE, och känner igen att... Tänk om jag bara hade varit lite bättre, lite vackrare, lite mer värdig att älskas, då kanske han hade valt mig?
Varför kan jag inte hantera mina problem, min hjärtesorg, mitt liv utan att falla tillbaka till det här? Jag har lämnat Stockholm, staden som fick mig att må så dåligt, jag har en pojkvän som älskar mig men som jag inte kan förmå mig själv att älska tillbaka, jag har hela mitt liv framför mig.
Vad gör jag? Jag FUCKAR UP, igen. Som alltid. Faller för en annan, handlöst. Men ibland räcker det inte att man tycker om någon så mycket att det gör ont, man kan aldrig ändra någon annans känslor.
Jag har bara en sak i huvudet nu: Ge mig min kontroll tillbaka. Ge mig mig universumet jag kan kontrollera tillbaka, ge mig min apati där jag inte orkade bry mig om någonting tillbaka.
Det är bättre än det här.
Jag kommer använda bloggen som mat&vikt/mått-dagbok, pallar inte använda mig av anteckningsboken längre. Pallar inte riskera att någon i min närhet hittar den och får insyn i mitt egna personliga kaos - jag låter er läsa det istället, för er är jag bara ett ansiktslöst bloggnamn någonstans där ute i cyberspace som ni inte behöver bry er om.
Nuvarande vikt: 64,7. (Äckligt, äckligt, äckligt.)
Lägsta vikt: 53,0.
Målvikt: 60, 57, 53, osv. You know the drill.
Nuvarande BMI: 20,2.
Lägsta BMI: 16,7.
FAN.
Helvete, vad dåligt jag mår just nu. Har varit ute, sprungit runt barer i sthlm och hällt i mig äckliga kalorier. Vägde idag 55,0. Vill vara nere på 54.
Ana, släpp mig, jag orkar inte mer.
Det här är vad jag precis skrev i ett word document till mig själv, det första jag kommer se imorgon när jag vaknar med FET ÅNGEST:
SPRING RUNT DJURGÅRDEN, MINST TVÅ TIMMAR. GÖR DET, DITT FETA AS. DU ÅT FÖR I HELVETE PASTA NÄR DU KOM HEM. GÅ, SPRING. BRÄNN BORT DET DÄR ÄCKLIGA FETTET SOM HÄNGER PÅ DIN VIDRIGA, FETA KROPP.
ÅT PASTA. JAG ÄTER INTE PASTA. Fan, vad äckligt. Försökte få upp skiten, men det gick inte.
Om ni går runt djurgården (STHLM) imorgon runt ett-tiden och ser en lång halv-blond tjej i shorts och huvtröja, så är det yours truly.Säg hej. Jag behöver det.
Förlåt för ett osammanhängade inlägg.
Behöver bara någon just nu. Puss på er.
Konsten att säga till sig själv.
Normalt sett när man pratar om anorektiska tjejer/kvinnor brukar man prata om en vikt mellan 35-45 kilo. Jag känner mig så smutsig, fet och äcklig när jag hör de siffrorna, eftersom att jag själv ligger på 50+. Men, det är då jag MÅSTE komma ihåg att jag är 179 cm lång. De flesta andra är normallånga, dvs mellan 165-170 cm. Det är bara så svårt för mig att acceptera när hela min värld cirkulerar kring siffror.
Nu sitter jag här med min gigantiska frukost och känner mig äcklig som trycker i mig den (två mackor med gurka, en skål yoghurt med äpple och kardemumma samt kaffe). Har bara fått i mig mackorna än sålänge, måste smälta dem innan jag ger mig in på yoghurten annars kommer jag bara att må illa. Helt sjukt att jag har droppat så mycket i vikt genom att lägga de flesta av kalorierna på morgonen. Jag har alltid trott att det där var mest snack.
Hursomhelst så visade vågen 55,7 precis när jag vaknade. Det är lycka det. 55 har varit mitt delmål väldigt länge, nu vill jag ner till 53.
Ta hand om er, puss!
A Sex Kitten.
Det är vad hon är. Brigitte Bardot alltså. Och ja, jag har lite utav en lady-crush på henne. Så VACKER. Slår Megan Fox och resten av dagens Hollywoodslynor utan tvekan.
Vågen är så snäll just nu, det är underbart. Det funkar verkligen för mig det här med att äta en större frukost, lagom lunch och en väldigt lätt middag. (ska jag vara ärlig har det snarare blivit ingen lunch och inte en lagom lunch för att jag känner mig så tjock och äcklig efter den stora frukosten, men nåja.) Neråt går det iaf, ikväll vägde jag 56.2 kg. Fetto äckel vikt oh yes, men det är iaf bättre än 67 som jag låg på under en period förra sommaren. Fy fan vilken ångest det var.
Imorgon blir jag BLOND igen. Jag är naturligt blond, men har varit brunett i flera år nu. Men, känner att det är dags för en förändring. OK, jag erkänner att min Brigitte Bardot hysteria har bidragit lite... Hmm. Eventuellt.
Hur mår ni?
Ps. HERREGUD vilken chock jag fck när jag såg att jag hade fått kommentarer! Seriöst, jag trodde jag hade råkat komma in på någon annans blogg, haha. Roligt var det hursomhelst.
Förresten - denna låt spelas varm i mina högtalare just nu, varvat med Chet Baker och Billie Holiday. U gotta love some good ol' Johnny Cash:
One More Pound, I Know I Can Win.
Vet ni vad jag verkligen hatar? När folk försöker förklara att "det bara är att äta varierat och att träna, alla killar tycker det är snyggare med en vältränad tjej med former än en pinne". (Jag får ständigt höra det här från folk omkring mig, några av mina vänner vet om min ätstörning).
Snacka om att de människorna som säger så inte har en jävla aning om hur det är att lida av en ätstörning.
Jag VET att killar inte gillar spinkiga tjejer. Men anledningen till att jag gör såhär mot mig själv har ju INGENTING att göra med killar. Anledningen till att jag låter bli att äta tills jag är så svag att jag känner mig svimfärding är ju för i helvete inte för att jag vill ha blickar på mig på stan.
Det handlar om hur jag känner mig, vad som händer i mitt huvud när jag äter. Jag får sån ångest att jag blir snudd på apatisk när jag har ätit, när jag känner mig mätt, full i magen och äcklig. Jag HATAR det. Jag hatar att känna mig som en misslyckad, fet gris, hatar att förakta mig själv så enormt mycket som jag gör när jag har ätit.
Det är klart jag tycker om hur mat smakar, men ångesten som kommer efter jag har svalt gör att det aldrig är värt det.
Ingen mat i världen kan mäta sig med känslan av att vara lätt i huvudet, tom i magen. Jag blir hög på känslan av åstadkommande när jag ser att jag har gått ner i vikt. Det är min belöning, det är mitt mål för varje dag. Det är det jag lever för. Och det är så sjukt jävla patetiskt.
Men det är det enda jag har.
Och det folk säger är: "Träna, och ät, då kommer killarna älska hur du ser ut!"
FUCK YOU.
Sol.
Det är soligt ute. Varma vindar, det doftar VÅR och vackra små klänningar som har handlats under den här äckligt långa vintern skriker "bär mig!!!!! bär mig NU!!!!!"
Och det tänker jag göra.
Jag tänker sätta på mig min vackraste vårklänning och ge mig ut i vårsolen.
Gör det ni också.
56.6 kg.
ÄNTLIGEN, tack för att jag slipper den där jävla 7an.
What Katie Did
Mötet gick bra, skönt. Kom undan med att bara dricka kaffe.
Åh, vad lycklig jag var imorse när jag såg att jag inte vägde mer än igår trots att jag drack så mycket och åt så mycket melon igår kväll. Idag testar jag en ny grej, nämnligen att äta en sjukt stor frukost (brukar äta runt 100 kcal) och att äta en hyfsat stor lunch och en väldigt lätt middag. För mig brukar det oftast bli tvärtom, mer på kvällen och mindre på morgonen. Får se hur det här går. Känner mig helt enorm just nu pga den stora frukosten (två mackor samt en skål havrefras!!!!!)
Nu ska jag ut i vårsolen och njuta lite innan det blir jobb igen. Ska kolla på en korsett från det fantastiska märket What Katie Did, när jag provade den såg det ut som att min tjocka midja försvann, helt underbart.
Puss på er.
Moi Je Joue
Vackra, vackra Brigitte Bardot. Vackrast då, vackrast nu.
Sitter just nu i min säng, lyssnar på (you guessed it) Brigitte Bardot och tänker på morgondagen. Snälla, snälla våg, låt mig inte ha gått upp. Jag orkar inte det.
Har inte ätit speciellt mycket idag, men har däremot druckit löjligt mycket cola light och ätit melon. Hellooo, waterweight.
BMI på äckliga 17,8. Fan fan fan, varför ska det vara så jävla svårt att komma under 57 kilo? Har stått still på den här skitvikten i snart två veckor nu. Ge mig 56 NU, tack. (Eller, ge mig 50 när vi ändå håller på.)
Personalmöte imorgon, hjälp. Typiskt att de är planerat som ett frukostmöte, jag HATAR att alltid behöva häva ur mig dumma ursäkter till att inte äta inför kollegor. Det känns som om de ser igenom mig, men att de fortfarande tänker: "Hur fan kan bruden vara så fet och samtidigt inte käka? Fail."
Nu ska jag försöka sova, och jag hoppas verkligen att jag kommer vara på en OK vikt imorgon, annars kommer hela dagen bara kännas skit. Jag kommer känna mig äcklig, värdelös, dum och ful. Kul. Oj vad värt det var med de där melonbitarna.
Godnatt.
Friday Night
Tack och lov att jag har ett jobb där jag står upp hela tiden... Jag hatar den där stela känslan man får när man har suttit ner i flera timmar. Känner mig bra mycket mindre svullen nu, otroligt skönt. Har ätit ett äpple, en dietdryck och en varma koppen. Kommer antagligen äta ett par bitar sushi till middag. Kommer väl hamna på ca 580 kcal totalt idag.
Sen blir det utgång för hela slanten.
Till skillnad mot många andra går jag inte upp i vikt av att dricka alkohol. Eller, klart jag gör om jag sitter i flera timmar och bara dricker öl, men jag brukar oftast köra på ett gäng GT's eller ett par vodka on the rocks and just dace the night away. Brukar väga ett par hekto mindre när jag vaknar efter en utekväll, om jag inte äter på fyllan - men det gör jag sällan, för jag hatar verkligen att spy, och det gör jag alltid närjag ätit på fyllan. Blä vad äckligt det är.
Längtar till att få känne ruset igen, längtar efter att få låtsas att jag är lycklig ett par timmar. Jag längtar efter stockholmsnatten.
Vad ska ni göra ikväll?
Godmorgon.
Vaknade vid tiotiden av att min mamma kommer in i mitt sovrum. Tydligen så har lillasyrran fått lunginflammation, stackarn. Hoppas på att hon tillfrisknar snabbt. Hon är det bästa jag vet, och jag hatar verkligen att se henne dålig.
Höll på att dö av skam när jag vägde mig. Har känt mig väldigt uppsvullen ett par dagar (har ätit saker jag inte brukar äta, vitt bröd, pasta mm) och det visade sig fort på vågen. Jag vet att det mesta antagligen är att jag är just svullen, men det gör inte saken bättre. Magen ser ju ut som en ballong. Usch.
Nu sitter jag här med kaffe och ett par äppelbitar, sen blir det jobb vid ett. Jag får se om jag bloggar någonting från jobbet. Om ni har hittat hit och undrar något om mig så är det bara att fråga. Ta hand om er. x
Everything's cool as long as I'm getting thinner.
Hej allihopa. Det här med att blogga är helt nytt för mig, har aldrig gjort det förut. Mest för att jag inte har haft något att dela med mig till världen av, men på senaste tiden har jag hittat ett par bloggar därute som fick mig att känna mig så mycket mindre ensam.
Den här bloggen kommer handla om mina tankar kring mat, vikt, självkänsla och allt som hör till. Kort och gott, den kommer handla om min ätstörning. Detta är inte en pro-ana blogg. Att lida av en ätstörning är ett helvete, inget som är beundransvärt eller glamouröst.
Alla de som hävdar motsatsen är lurade.
Hoppas att min blogg kan ge lika mycket stöd som jag får från andras bloggar. Puss på er.
