nevergoodenough

Ett år sedan jag åkte in akut för bröstsmärtor och fick genomgå EKG-scan pga mina ätstörningar. Ett år sedan jag låg på en brits naken inför mamma och pappa och grät när jag erkände allting. Ett år sedan jag lovade mig själv att bli frisk.

Åh, jag har verkligen försökt. Jag har försökt att älska min kropp som den är (HA!) försökt att inte skämmas för mina lår, min mage, mina armar. Försökt att intala mig att jag kan, förtjänar, FÅR älskas trots att jag inte är perfekt.

Det gick nästan.

Men, som alltid, snubblar man på mållinjen och så sitter man här, på grund av en jävla KILLE, och känner igen att... Tänk om jag bara hade varit lite bättre, lite vackrare, lite mer värdig att älskas, då kanske han hade valt mig?

Varför kan jag inte hantera mina problem, min hjärtesorg, mitt liv utan att falla tillbaka till det här? Jag har lämnat Stockholm, staden som fick mig att må så dåligt, jag har en pojkvän som älskar mig men som jag inte kan förmå mig själv att älska tillbaka, jag har hela mitt liv framför mig.

Vad gör jag? Jag FUCKAR UP, igen. Som alltid. Faller för en annan, handlöst. Men ibland räcker det inte att man tycker om någon så mycket att det gör ont, man kan aldrig ändra någon annans känslor.

Jag har bara en sak i huvudet nu: Ge mig min kontroll tillbaka. Ge mig mig universumet jag kan kontrollera tillbaka, ge mig min apati där jag inte orkade bry mig om någonting tillbaka.

Det är bättre än det här.

Jag kommer använda bloggen som mat&vikt/mått-dagbok, pallar inte använda mig av anteckningsboken längre. Pallar inte riskera att någon i min närhet hittar den och får insyn i mitt egna personliga kaos - jag låter er läsa det istället, för er är jag bara ett ansiktslöst bloggnamn någonstans där ute i cyberspace som ni inte behöver bry er om.

Nuvarande vikt: 64,7. (Äckligt, äckligt, äckligt.)

Lägsta vikt: 53,0.

Målvikt: 60, 57, 53, osv. You know the drill.

Nuvarande BMI: 20,2.

Lägsta BMI: 16,7.